Visst är det spännande att studera träden i skogen, alla de träd som vid första blicken ser rätt likadana ut. Dessutom ofta i en terräng som verkar ogenomtränglig. Grips nästan av panik. För att tappa bort sig.

– Jag kommer aldrig att ta mig igenom detta, tänker man.

Men om man andas lugnt en stund, står stilla och låter den på lur stigande paniken lägga sig, ser man tydligt igen. Så småningom syns stigen som leder igenom, breder ut sig mellan stammarna, och man undrar varför man blev så rädd.

Och när man går närmare syns det att träden är små personligheter, individer, inte en skrämmande massa. Alla har sin sina egna spår i de vackra stammarna. De växer tätt, söker och ger skydd åt varandra. Gå ännu lite närmare, titta efter och känn på barken. Alla spår av trädets liv finns där. Alla de lena mjuka ställen, där var handen lätt glider över, där har trädet har haft det bra och varit lycklig. Det lämnar spår. Under handen kan man också känna alla det hårda skrovliga ställen där barken gått sönder. Något har skadat trädet, också det lämnar spår. Man kan urskilja små ihåligheter var fåglar eller andra kryp har byggt bo, stannat till en stund, i skydd.

Egentligen är träden i skogen lika oss människor. Vi bär också på spår av upplevelser i våra kroppar. Minnen lägger sig också på vår bark. Och det bildas nya, varje dag. En ny liten skråma, ett nytt lent ställe. Och också vi behöver närhet, söker skydd hos varandra. Ibland stannar någon till en stund och lämnar nya spår. Skapar ett minne. Var lycklig över dina. De gör dig inte bättre eller sämre, de bara berättar din historia.