Jag är ingen stor vän av snö. Det finns liksom bara jag och all snö och man måste passa sig för att inte ätas upp av känslan som då infinner sig. Känslan av isolering, och dov tystnad. Den lägger sig så tätt, snön. Gör så att de blir tungt att andas, nästan i alla fall. Plötsligt blir det också tungt att röra sig, de tar mycket energi att ta sig fram. Konturerna försvinner, och då försvinner också en del av verkligheten, eller? Finns den kvar där under?

Snö är en tid då man avskärmas från det verkliga livet. Från platser där livet händer. Kvar finns bara den dovt tysta vinden, och allt det vita. Som att vara vaken i en dröm.

Mitt vinterlandskap. Fotograferat med Canon 7D Mark II, 1/250-1/350sek,  f/8, 20mm. Fotat i Raw, redigerat i Lightroom, konverterat till  jpg. Location; Kulloviken måndag eftermiddag 22.01.2018. Två dagar senare var snön borta, så det blev en kort isolering. Som tur.